Information om jätteloka

Jättelokan är en införd växt som numera utgör ett hot mot människors hälsa och miljön. För att begränsa spridningen är det angeläget att varje fastighetsägare på lämpligt sätt utrotar arten på sin mark. Observera dock att växtsaft i kombination med solljus kan orsaka svåra skador på huden!

 

Ekologi

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum) kallas också Kaukasisk björnloka eller jättebjörnloka. Arten, som ursprungligen kommer från området kring Kaukasus i Sydöstra Europa introducerades som trädgårdsväxt i Sverige på 1800-talet. Den har därefter förvildats och spritt sig, främst i södra och mellersta Sverige. Den trivs i fuktiga områden längs vattendrag och på stränder men även på så kallade ruderatmarker exempelvis industriområden, banvallar och utefter vägar. Jättelokan är flerårig och blir vanligtvis 2–3 m hög men kan ibland nå upp till 4–5 m. Den tillhör familjen flockblomstriga (Apiace) och blomställningen, som kan bli upp till en halv meter i diameter, innehåller flera tusen små blommor. Roten är en 30–50 cm lång, ofta förgrenad pålrot. Jättelokan blommar i Sverige under juli–september. Den förökar sig enbart med hjälp av frön. Vanligtvis tar det tre till fem år innan den går i blom och oftast dör plantan efter att den har blommat. Varje individ blommar således endast en gång. Varje planta producerar vid blomning i genomsnitt 20 000 frön men exempel finns på plantor som producerat upp emot 100 000 frön. Alla frön gror inte nästföljande år utan de kan ligga i jorden och vänta på att gro i uppemot 10 år. Huvuddelen (60–90%) av en plantas frön hamnar inom en radie på fyra meter runt föräldraplantan. Resterande frön sprids till nya områden via exempelvis vattendrag, vind, boskap, jord som flyttas eller i värsta fall av personer som vill ta hem en torr fröstängel som prydnad.

Hälso- och miljöproblem

I jättelokans växtsaft finns så kallade furukumariner, ämnen som i kombination med solljus ger en kemisk reaktion. Får man växtsaft på sig och vistas i solen uppstår en reaktion med brännande sveda, rodnad och ibland svullnad och brännblåsor. En försvårande omständighet är att hudskadorna visar sig först flera timmar, upp till två dygn, efter att man kommit i kontakt med växtsaften. Detta leder många gånger till en mer långvarig exponering än om skadorna hade märkts direkt. Läkningen kan ta flera månader och exponeringen kan ge bestående förändringar på huden samt även leda till en förhöjd känslighet för UV-strålning under flera år.

 

Jätteloka bildar ofta monokulturer eftersom den effektivt konkurrerar ut övrig växtlighet. Härigenom bidrar den till en negativ påverkan på den biologiska mångfalden och kan utgöra ett hot mot värdefulla naturområden. På vintern vissnar jättelokan ner, varvid marken blir bar och erosionen ökar. I och med att näringsämnen frigörs när den stora växten vissnar bidrar den även till övergödning i vattendrag och sjöar.

 

På grund av sin konkurrenskraft, goda spridningsförmåga och förmåga att framkalla svåra hudskador ställer jättelokan till problem, dels som olägenhet för människors hälsa och miljö, dels som en expanderande art som lokalt konkurrerar ut den befintliga mångfalden. De täta bestånden som på sina håll breder ut sig längs med vattendrag i kommunen minskar dessa områdens värden för rekreation. Att inom sjukvården behandla de hudskador som uppkommer, på grund av jättelokans växtsaft, innebär en kostnad för samhället.

Bekämpning

Av hänsyn till natur och miljö ska kemiska bekämpningsmedel så långt som möjligt undvikas. I första hand bör någon form av mekanisk bekämpningsmetod användas. Nedan beskrivs olika sätt att bekämpa jättelokan. Eftersom omständigheterna och förutsättningarna är olika på olika växtplatser kan bekämpningen att utföras med flera olika metoder. Valet av metod bör göras av den som utför arbetet, i samråd med kommunekologen. Oavsett vilken metod som används, måste man alltid se till att förstöra eventuella blomställningar eftersom frön annars kan eftermogna och göra arbetet ogjort. Den mekaniska bekämpningen går till stor del ut på att svälta ut plantorna Genom att förstöra de ovanjordiska delarna, tvingas växten att använda lagrad näring för att växa upp igen. Detta kan åstadkommas genom slåtter eller bete. Att gräva upp eller skada roten är effektiva metoder som dock kan bli tidsödande om det rör sig om stora bestånd.

 

Slåtter

Jättelokorna slås bäst med lie, speciellt om det är många plantor. Att använda röjsåg eller trimmer är mindre lämpligt eftersom en dimma av växtsaft då virvlas upp. Plantorna ska helst slås när de är cirka en halv meter höga, men man kan även vänta tills de börjat blomma. Vid blomning satsar jättelokan all energi på blommor och frösättning. Att hugga av stjälken i det skedet innebär att växten förlorar mycket energi och får svårare att komma tillbaka nästa år. Plantorna dör normalt efter blomning. Det är viktigt att transportera bort och förstöra alla blomställningar eftersom fröna kan mogna även när växten är avhuggen. Bestånden måste slås minst tre gånger på ett år, eftersom plantorna sätter nödskott. Avhuggna delar kan ligga kvar, bortsett från eventuella blomställningar.

 

Bete

Framför allt får, men även kor och hästar, betar gärna jätteloka och växten har ett högt fodervärde. På så sätt kan man dra nytta av lokorna under bekämpningen, istället för att de bara ska vara ett problem. Djuren äter alla saftiga delar av växten. Effektivast är därför att sätta djuren på bete så tidigt som möjligt, när plantorna inte vuxit sig så stora. Den största fördelen med bete är en kontinuerlig bekämpning - djuren följer ju upp arbetet varje dag - och därmed åstadkoms ett gott resultat även på längre sikt.

 

Rotkapning och uppgrävning

Rotkapning är en effektiv metod som tar död på plantan direkt. Pålroten huggs av några centimeter under tillväxtpunkten, vilken sitter i eller strax under markytan, vid övergången mellan rot och stam. Det görs med hacka eller spade. Metoden är lättast att tillämpa tidigt på året, innan plantorna blivit för stora. Har man tillräckligt med tid kan man totalutrota växten på detta sätt. Handlar det om relativt få plantor, eller om plantorna är så små att rotkapning är svårt, är ett alternativ att gräva upp hela växten, det ger samma effekt. Om blomställningar finns måste de forslas bort och förstöras (se tidigare, under rubrik slåtter).

 

Jordbearbetning

Jättelokan är känslig för traditionell jordbearbetning och finns sällan i brukad mark. Plöjning, användning av kultivator eller jordfräs fungerar utmärkt. Möjligen ger detta en bättre effekt än både slåtter, grävning och rotkapning. Men självklart ska jordbearbetning inte användas på mark som hyser värdefull vegetation. Däremot kan det vara en lämplig åtgärd på mark där jättelokan tagit över helt och hållet.

 

Kemisk bekämpning

Kemisk bekämpning är en effektiv metod med mindre arbete och färre kontroller av jättelokan under sommaren. Bekämpningen görs en till två gånger per år istället för tre till fyra gånger som är fallet för bekämpning som utförs med lie. Den kemiska bekämpningen kommer dock i konflikt med miljömålet ”En giftfri miljö” och skall därför användas med försiktighet. De preparat som används är baserade på glyfosfat exempelvis Glyfonova, Roundup eller motsvarande. Bekämpningen ska ske i enlighet med Naturvårdsverkets föreskrifter om spridning av kemiska bekämpningsmedel, SNFS 1997:2 och får endast utövas av personer med behörighet. Medlet kan eventuellt punktsprutas på några få blad per planta men i övrigt bör inte sprutning användas eftersom detta leder till att all växtlighet på platsen dör. När fröbanken sedan gror är det sannolikt att jättelokan får ett försprång och därmed totalt sett gynnas. De tekniker som i stället bör användas är avstrykning eller stämpling. Avstrykning innebär att man, med en särskild konstruktion, penslar en mycket liten mängd bekämpningsmedel på växten. Vid stämpling används en skaftförsedd svamp med vilken man pressar bekämpningsmedel på plantan. Båda dessa metoder innebär en individuell bekämpning av varje planta. Liksom vid den mekaniska bekämpningen så bör den kemiska bekämpningen ske på våren, eftersom det är lättare att behandla varje enskild planta när de fortfarande är förhållandevis små. Senare på året kan mekanisk och kemisk bekämpning med fördel kombineras genom att först slå av plantan och därefter påföra bekämpningsmedel på den kvarvarande stjälken.

 

Det är avgörande, för en lyckad bekämpning, att den fortgår löpande, samordnat och strukturerat. Ett tillfälligt avstannande i bekämpningsintensiteten kan medföra höga ekonomiska konsekvenser och göra arbetet ogjort för flera år framöver.

 

Simrishamns kommun arbetar med att ta fram en bekämpningsplan. När den är antagen kan kommunen med hjälp av Länsstyrelsen förelägga markägare att bekämpa jättelokor, alternativt genomföra bekämpning på privat mark och på markägarens bekostnad. Kommunen är i detta sammanhang intresserad av uppgifter om förekommande bestånd av jätteloka.

 

Ovanstående texter har till stor del hämtats från ”Bekämpningsplan för jätteloka i Haninge kommun 2012–2021”.