Ur arkivet

En liten historia ur arkivet på Österlens museum handlar om Hammenhög. Läs och begrunda!

Kärlek och giftmord i Hammenhög

Av Valter Blom

År 1803 gifte sig Anna Nilsdotter med bonden Per Larsson. De unga två fick ett till synes lyckligt äktenskap. Enligt vittnen ska de ha haft en god samvaro och ska sällan ha grälat med varandra. Anna fick fyra barn under äktenskapets första tid. De bodde i Hammenhög på gård nr 4, tills deras boplats flyttades en bit bort under skiftet.

När Anna var 40 år anställdes en ny dräng på gården. Han hette Mårten Persson och var då bara 22 år. Redan från början kände sig Anna dragen till den unge drängen som inte var sen att lägga märke till hennes närmanden. Trots den stora åldersskillnaden föll Mårten för hennes charm och de båda var snart förtvivlat kära. De önskade ett liv tillsammans, men Annas man stod i vägen. Mårten och Anna fick ha sina kärleksmöten i hemlighet, så fort hennes man var borta eller bara utom synhåll. Att ha kärleken i smyg var inte möjligt i längden och deras känslor var för heta för att de skulle kunna tänka sig att bara glömma och begrava relationen. Att skilja sig från Per var också otänkbart. Skilsmässa var förenat med socialt självmord och utanförskap på den här tiden.

ur Österlens museums arkivHalshuggning med bila. Ur Österlen 1996, årsbok för den samlade hembygdrörelsen på Österlen.

Redan några månader in i deras kärleksrelation beslöt sig Anna och Mårten för att mörda Annas man, Per Larsson. När han väl var död skulle Anna kunna gifta sig med sin dräng. Men mordet måste gå rätt till så att ingen kan fatta några misstankar mot dem. Mårten ansåg först att man skulle leja en utomstående främling som skulle slå ihjäl Per, men Anna menade att det var för riskabelt. Hon bestämde att man istället skulle förgifta Per över tid så att det såg ut som om han dog av en sjukdom. Så fick det bli. Giftet som hon använde var arsenik som hon doserade till sin man lite åt gången varje dag, i hans mat. Det var Mårten själv som köpte arseniken med ursäkten att det skulle användas mot skabb. Per Larson trodde således att han blivit svårt sjuk, han anade inte att han blev mördad långsamt. Hans tillstånd blev sämre och sämre tills han slutligen dog i mars 1820. Det hela gick exakt som de planerat. Om nu bara Anna hade behållit sitt lugn så hade hon kommit undan, men hennes samvete och säkerligen rädslan för helvetet tog över hennes sinne.

Anna sökte syndernas förlåtelse genom att bikta sig hos kyrkoherden Böök. Präster hade då som nu tystnadsplikt, så Anna trodde att hon riskfritt kunde lätta sitt hjärta. Efter att hon berättat om hur hon mördat sin man och förlustat sig med sin dräng förde kyrkoherden bara helt sonika den informationen vidare. Böök bröt således sin tystnadsplikt, kanske på grund av inkompetens, kanske på grund av brottets allvar.

För att göra en lång rättprocess kort dömdes Anna Nilsdotter till döden genom halshuggning för mordet på Per Larsson. Domen verkställdes 1825 vid Toarps galgbacke. Hur det gick för Mårten är oklart, men det är inte troligt att han kom undan rättvisan. Antingen avrättades han eller så fick han sitta i fängelse under resten av sitt liv. För mer detaljer rekommenderas Österlen 1996, årsbok för den samlade hembygdrörelsen på Österlen.