Vem skyddar kommunens konsumenter?

För att skydda konsumenter och även för att göra det lättare för näringsidkare att bedriva sin verksamhet så har vi i Sverige en konsumentköplag som reglerar vad som gäller då man som konsument köper en vara från en näringsidkare. Det är Konsumentverket som ser till att svenska företag följer konsumentköplagen, och det gör de bland annat genom att granska marknadsföring och genom att vara med och stötta viktig utbildning inom detta område.

/…/ Lagen anger villkor som gäller då man som konsument handlar en vara. Det här är villkor som är särskilt viktiga då det kanske är så att man får en felaktig produkt som man måste reklamera eller då leverans uteblir eller försenas kraftigt. Svenska näringsidkare kan inte ge sämre villkor än de som anges i lagen och det är viktigt att vara medveten om.

Texten är hämtad från sajten konsumentköplagen.nu. Som nämns: Lagen är till för att skydda konsumenter och är tvingande till konsumentens fördel. Konsument är den som som privatperson köper en vara från ett företag. För tjänster finns motsvarande regleringar i konsumentjänstlagen.

Lagbok

Underförstått är att en konsument är en person som behöver skyddas. Lagen säkerställer att företag inte kan avtala (bort) vad som helst när man säljer varor till en kund. Kunden ska kunna förvänta sig vissa grundläggande saker, såsom:

-          Rätt att häva köpet vid dröjsmål.

-          Rätt att klaga om varan inte stämmer överens med marknadsföringen.

-          Rätt att reklamera varor som går sönder inom en viss tid.

-          Rätt att ångra sig inom viss tid.

Perfekt när Linnéa ska köpa ny kaffekokare, Oskar ska köpa en ny diskmaskin eller Agnes ska anlita en arkitekt .

Men vad gäller när samma Linnéa, Oskar och Agnes köper mobiltelefoner, diskmaskiner och arkitekttjänster i egenskap av kommunanställda? Då skyddar inte konsumentköplagen dem, eller rättare sagt, kommunen längre. Istället är det Köplagen som gäller, och denna är förstås helt neutral mellan parterna. I många fall kan kommunen sägas ha partsöverläge i och med att man är den större organisationen eller att man är den organisation som utformat avtalet.

När man pratar offentlig upphandling pratar man ofta om minskade priser, bättre miljöprestanda, innovation, sociala villkor eller högre kvalitet. Något man inte pratar lika mycket om är alla kommunens ”konsumenter” som behöver känna sig säkra på att man kan hävda sin rätt gentemot varu- och tjänsteleverantörer när man handlar i tjänsten, på samma sätt som när man handlar som konsument. Genom att centralisera tecknandet av ramavtal till personer med stor kunskap om just inköp så ökar du chansen att kommunens anställda kommer att göra just det när man handlar från kommunens ramavtalsleverantörer.

Att handla från ett ramavtal som är resultatet av en korrekt behovsanalys säkerställer att Linnéa kan reklamera kaffekokaren som gick sönder efter 4 månader, att Oskar kan få service på diskmaskinen på plats 4 timmar efter att den gått sönder eller att Agnes får den ekonomiska rätten till arkitektens ritningar efter att arbetet är slutfört. Att köpa samma varor och tjänster genom (tillåten) direktupphandling ställer väldigt stora krav på de anställdas kunskaper inom inköpsområdet. I värsta fall får Linnéa köpa en ny kaffekokare, Oskar får vänta ett par veckor innan diskmaskinen repareras och Agnes får betala extra för att erhålla rätten till arkitektens ritningar efter slutförandet av uppdraget.

Kommunens konsumenter skyddas alltså av de ramavtal som tecknas, följs upp och löpande förbättras.