Har mervärde och utvärderingsmodeller spelat ut sin roll?

https://inkopsradet.se/upphandling/overtro-pa-viktade-modeller/#comment-20956

Jag håller med om mycket i det här debattinlägget på Inköpsrådet, och även kommentarsfältet var fyllt av intressanta diskussioner. Själv tror jag också att man i många fall kan tjäna på att arbeta fram tydligare obligatoriska krav (som beskriver den lägsta kvalitetsnivå man efterfrågar) och kontraktsvillkor (som säkerställer att antagen leverantör levererar enligt den beskrivna kvalitetsnivån). Eller som debattören skriver: Vi vill köpa det här och vill ha den här kvaliteten. Hur mycket kostar det?

Däremot tror jag inte att viktade modeller helt har spelat ut sin roll. Pris kommer aldrig att vara en statisk faktor i förarbetet inför en upphandling. Om vi ställer alltför detaljerade krav som utesluter samtliga leverantörer utom en, så kommer den leverantören med all säkerhet se en möjlighet att ta ut ett högre pris än vad som hade varit fallet vid en fungerande konkurrens. Om vi däremot inte ställer tuffa krav och nöjer oss med en lägre kvalitetsnivå, så kommer med all säkerhet en leverantör som håller en lägre kvalitet till ett lägre pris att ha en fördel vid tilldelning av kontraktet. Konsten, tror jag, är att göra ett förfrågningsunderlag som premierar de kvalitetskrav du efterfrågar – men inte tillräckligt mycket för att någon leverantör ska kunna känna sig helt säker på att tilldelas kontraktet utan att erbjuda sina bästa priser. Jag skrev om fångarnas dilemma här: http://www.simrishamn.se/sv/bloggar/Upphandlingsbloggen1/A-beautiful-mind/, och hur människor (leverantörer) fungerar när man ställs inför en osäkerhet kring hur andra människor (leverantörer) kommer agera.

Man kan tänka sig följande exempel: I en upphandling av skadedjurssanering vill den verksamhetsansvariga chefen ha ett krav på inställelsetid på 1 timme vid akuta åtgärder. Man kan motivera varför detta skulle innebära ett mervärde för verksamheten, men erkänner samtidigt att det även skulle fungera med 4 timmar. Längre tid än så är dock inte acceptabelt.

En annan person som är delaktig i upphandlingen är förvaltningschefen, med budgetansvar för hela förvaltningen. Hon förstår att det innebär ett mervärde för verksamheten och för medborgarna med en inställelsetid på 1 timme, men då det bara finns en leverantör som skulle kunna uppfylla det kravet är hon samtidigt orolig för att denna leverantör kommer ta ut ett väsentligt högre pris än vad som är rimligt.

I en värld utan utvärderingsmodeller har vi här två val:

  1. Ställ kravet på 1 timme. Leverantören som klarar kravet förstår att de kommer vinna, och lägger ett väsentligt dyrare anbud än vad de hade behövt göra vid optimal konkurrens.
  2. Ställ krav på 4 timmar. Öppnar upp för fler leverantörer och ger ett mycket lägre pris. Leverantören som klarar kravet på 1 timme kan dock inte pressa sina priser lika mycket som övriga leverantörer då man håller en högre kvalitet, och vinner inte kontraktet.

Här skulle jag säga att för att öka chansen att så många personer som möjligt blir nöjda så krävs en utvärderingsmodell, vilket ger följande alternativ:

  1. Ställ krav på 4 timmar, men ge ett mervärde för leverantörer som klarar kravet på 1 timme. Ökar chansen att vi får en leverantör med 1 timme inställelsetid, men denna leverantör kan inte känna sig helt säker på att tilldelas kontraktet oavsett prissättning.

Alternativ 3 ser jag som det alternativ som har bäst förutsättningar att göra både verksamhetschefen och förvaltningschefen nöjda. Och även om så inte är fallet, så landar vi i något av de två första alternativens utfall.